Jag vill att ni läser min själ

När det är tyst så tystnaden inte hörs kommer tankarna.
När man hör blodet sakta men säkert pumpas genom hjärtat.
Mina axlar blir tunga oh nacken får spasmer och morgondagen är långt borta.
Jag håller i masken och fruktar den dagen jag kommer att tappa den.
Jag inbillar mig själv om frällsningen i mina skratt men skratten faller som röda höstlöv.

Det efterlängtade flödet har inte hittat mig ännu.

Jag hittade ett gamalt brev från en vacker flicka.
En flicka med vackra ögon och lustande läppar.
Hon blev aldrig min och jag skäms för att jag aldrig vågade.
Med trånande linser läser jag.
Då läste jag mellan raderna och såg nobbningen
Nu läser jag brevet och hittar inga dålda rader.
Det står klart som solstrålarna under en agustigryning.

Hon ville träffa mig igen.

Nu är hon borta och jag saknar henne mer än vad jag kunde ha gissat.
Förlåt mig.

Solen viskar i mina ögon och bekräftar min saknad efter beröring.
Stenskinnet växer och hoppet tunnas ut till ett tunnt fint avloppslock.
Med den frusna saten i källaren sitter min glada teatermask och peppar för nästa föreställning.
Jag önskar nästan att det var vinter nu när sommarsociationen lägger sig som en sidenduk över oss.
Med natten kommer den klychiga ångesten och slår ner till och med mitt ytliga självförtroende.

Cirkusen drar vidare med de gråtande lindansarna och jag står kvar bärandes på den apatiska blicken och den trasiga drömfångaren

Den utopiska drömmen om sinnesro försvan med Fröken Fel.
Hon var den salta pinnen som jag aldrig skulle ha tagit.
Abstinensen har bokat sitt bord och hovmästaren vet redan beställningen.
Strandsatt i en ihålig värld smygtittar jag, ensam, på ytliga paren som en hungrig golem.

Jag är trött på tanken att mitt stenhjärta växer.
Kamerabilden på mig zoomas ut och den gråa silluetten på staden fortsätter vara grå.